Vår första pensionärstur

Vår första pensionärstur – Mat- och vinresa till Dordogne

Min norska man (norrmannen) och jag har rest mycket. Det har blivit äventyrliga resor till exotiska platser som vi ordnat själva, eller med en liten grupp vänner.

Nu, när vi båda är runt 70, tyckte vi det skulle var på tiden med en ”paraplyresa”, dvs inte behöva tänka, utan följa någon som har ett uppsträckt paraply. En lugn och skön pensionärresa. Ack hur fel vi tänkte.

Leena Immonen, vår guide hade inget paraply, utan berättade för oss, så fort vi träffades i bussen till Helsingfors, att hon alltid har knallröda kläder så att vi hittar henne och att hon alltid finns där för oss.

Vår resa började alltså i Helsingfors varifrån vi flög, via München, till Toulouse. I Toulouse åt vi vår första gemensamma middag, sov en natt, och åkte följande dag omkring med ett tuktuktåg och besåg stan – allt i ösregn. Vi som följer väderleksprognosen visste förstås om regnet i förväg och vi som är positiva visste förstås att efter regn kommer sol.

Samma dag fortsatte vi per buss till Souillac där vi skulle bo resten av veckan. Ett stopp på vägen på en vingård, Chateau Plat Faisant, var välkommet. Nån kanske kommer ihåg antalet hektar, mängden vin och omsättningen. Det jag kommer ihåg var att vingården, som gått i arv i tre generationer, inte hade haft nån skörd att tala om på 6 år. Pga torka och andra naturfenomen. Och det var trist att höra.

På måndagen upplevde vi resans höjdpunkt, iallafall för norrmannen och mig – grottan i Padirac. Det här hade vi inte hittat till själva. Ett grottsystem på c 100 meters djup. Med en underjordisk flod. På floden gjorde vi en gondolfärd. Det var nästan overkligt – i gondol på 100 meters djup. Stora vackra salar med stalamiter och stalakiter. Det var så högt till tak att det gick bra trots min klaustrofobi. 

Efter den fina upplevelsen fick vi lunch i pilgrimsstaden Rocamadour. Den var ganska kul för den var byggd längs en bergvägg. Förr bodde man högre upp dess rikare man var. Vi fick som tur åka hiss till toppen.

Efter pilgrimsstaden besökte vi ännu en getfarm före vi kom till hotellet. Vi började förstå att pensionärsturer in nödvändigtvis är så lugna.

På tisdagen gjorde vi en behaglig flodkryssning utanför staden La Roque Gageac. Den staden har också byggt sina hus längs ett brant berg. Vi ombads vara tysta under båtfärden för att använda våra andra sinnen. Det var inte så dumt, vacker natur och fågelsång.

Hemvägen gick via Sarlat, ännu en gammal stad.

På onsdagen körde vi 3 timmar till en finsk vingård utanför Bordeaux. Nea Berglund berättade om sin vingård och bjöd på en härlig lunch i sitt chateau, som alla hus på en vingård kallas.  Hem via ännu en gammal stad – St. Emilion. Till hotellet kom vi 19-tiden. Jag börjar förstå att finska pensionärer har god kondis.

Torsdagen började i vår stad, Suillac, där det finns ett destilleri som producerar plommon- och nötvin/sprit. Jag, som inte är en starkvinsdiggare, hoppade över destilleriet och promenerade i stället längs floden Dordogne som flyter genom Suillac.  Vackert.

Dagens lunch beskrevs i programmet som ”en lång avslappnad lunch i byn Carlyx”. Och det var just vad den var. Vi åt 5 rätter i tre timmar. En minnesrik lunch.

Efter den lunchen kom en annan av mina höjdpunkter. Besök på en tryffelgård. Vi fick se en hund söka tryffel och vi fick lära oss att det inte bara är ekar som duger som tryffelträd. Han sa nog mycket annat också, men till och med för fransktalande Leena blev tryffelterminologin lite svår. Nu har jag svart tryffel, tryffelsalt och tryffelolja i kylskåpet.

Sista dagen på vår resa gick turen till staden Figeac och ett egyptiskt museum där. Detta missade vi. Norrmannen hade ett uppdrag live på nätet, så vi stannade hemma och besåg i stället vår egen stad. Är man ute efter en oturistifierad stad i Syvästfrankrike så är Souillac ett bra val. Vi hade tur, för fredag är marknadsdag. ”Hela staden” samlades för att köpa nötter, kött, fisk, vofflor, grönsaker och allt man behöver. Vi såg utställningar i en gammal kyrka och besökte katedralen och fick oss en kopp espresso. Inte en enda sovenirbutik såg vi.

Att resa i så stor grupp var kul. Tror ändå mycket av ansvaret ligger på guiden. Vår guide, Leena, kunde konsten att skapa vi-anda. Hon sjöng, utklädd till trubadur, berättade historier och uppmanade oss andra att göra detsamma. Vi åt förbeställda luncher varje dag. Också de var goda och på trevliga restauranger. Dem levde vi gott på hela dagen. Leena ordnade poolpartyn på kvällarna som var trevliga. Knytkalas med små läckerheter från Frankrike.

 Det bästa betyget jag kan ge henne är att – hon var en av oss.

Sista dagen vill jag helst glömma. Vi steg upp kl 07 och var hemma i Åbo 05. En intressant sak hann vi ändå med. Airbussfabriken i Toulouse. Jag hade sett för mig en hall där de byggde ett flyg. (Hade alltså inte tänkt igenom det alls).

Airbusfabriken är världens största fabrik, utspritt i medlemsländerna Frankrike, Spanien och Tyskland, plus fabriker i några andra länder. Närmare 200 000 mänskor jobbar i Airbusfabrikerna. Där kom lite fakta, men mest imponerad var jag nog av storleken på flygen.

Så – klockan 05 söndag morgon var vi då hemma. Mätta på intryck och många minnen rikare.

Libbe Sumelius Åbo svenska pensionärsklubb